Det finns minst 20 000 olika arter i världen och drygt 1 000 arter i Sverige. De delas in i bladmossor, levermossor och vitmossor. Alla mossor är mer eller mindre gröna och saknar rötter. De suger upp näring och vatten direkt från luften och nederbörden. De trivs bäst i skuggiga och fuktiga miljöer, på både levande och döda trädstammar, stubbar och klippbranter.

 

Det finns även arter som trivs på torra kalkmarker och skalgrusbankar. På myrarna finns de flesta vitmossorna och det är dessa som bildar merparten av torven på torvmossar. Många mossarter är idag hotade av det moderna skogs- och jordbruket samt utdikning av myrmarker. Dessa förekommer då på Artdatabankens röda lista över hotade arter.

Det finns drygt 2100 olika arter lavar i Sverige. Genom sitt sätt att växa, brukar de indelas i tre grupper: Skorplavar, bladlavar och busklavar. Laven lever i samboförhållande. Den är egentligen en produkt av en svamp och en alg som lever i ett intimt samboförhållande (symbios). Algens funktion är att genom fotosyntes bilda kolhydrater och svampens funktion är att suga till sig vatten med lösta näringsämnen.

 

Lavar kan leva i extremt karga miljöer, från öken till arktis, men är samtidigt mycket känsliga för luftföroreningar. Liksom mossorna saknar de rötter, så att vatten och näring tas direkt upp i lavbålen. Det är därför de kan anrika stora mängder radioaktivt nedfall, vid t ex Tjernobyl-olyckan.

Vi förknippar ofta renen med lavar (renlavar). Lavarna kan innehålla 90 % kolhydrater (lichenin) och 5 % protein. På Island äter man fortfarande islandslav i sallader. I Sverige blandades islandslaven i mjölet vid brödbak.

 

Redan de gamla grekerna använde för över 2300 år sedan, lavar för att framställa purpurfärg. I Sverige användes ett 20-tal arter att växtfärga med. Linné-lärjungen J.P. Westring var en stor pionjär inom detta område under 1800-talet.